I det här blogg-inlägget berättar jag om min personliga resa. Det är en del i Anna Larssons intervjuserie om inre omställning och där hon uppmärksammar att forskningen börjat intressera sig för kopplingen mellan inre och yttre omställning. Anna Larsson är entreprenör och utbildar människor inom personlig utveckling med kunskap hämtad både från västerländsk psykologi och forskning och från urbefolkningen i Peru. Det har inte alltid varit en självklarhet för mig med den här kopplingen mellan inre och yttre omställning, däremot att naturen, djuren och vi människor  hänger ihop i ett kretslopp det har alltid varit en självklarhet för mig som det naturbarn jag är. Och att vi i Väst länge levt av naturen istället för med den och i dag vet alla att det behövs en omställning i sättet att leva. Och liksom naturen behöver vara i balans behöver också jag som människa vara det. Likväl som naturen har sina cykler av växande och vila behöver vi människor försöka hitta till en balans i livet där vi är hållbara och mår gott både i kropp och själ.

I den här produktionskarusellen vi har här i landet växte jag upp nära naturen och fick en självklar kontakt och kärlek till naturen. Det var mycket fantasilekar i skogen, när man inte lekte med kvarterets ungar. Och jag brukade promenixa med tama kaninen Tim löst skuttande  i skogen. Jag fick också en barnatro som innebar den där självklarheten i att det finns en mening med livet och att det finns något mer än det vi ser.

. Ovanpå det fick jag också en rejäl dos prestationstänk, jantelag och anpassning. Därav var det befriande att bli punkrockare i tonåren och göra en riktig revolt. Smärtan av att ha slutat lyssna på mig själv som barn fanns dock kvar och det följde ganska många år av illamående där jag försökte rehabilitera mig på bästa sätt genom den traditionella vården.

År 2001 var jag 33 år ung, lycklig tvåbarnsmamma och levde ett liv på landet efter många år i staden. Dock var jag så van att rucka på mina gränser, självomsorg och vila fanns inte. Efter flera år med arbete inom vården, med det ständiga mantrat om för lite resurser och där man hela tiden kunde ge lite till i jobbet,  och säkerligen var det andra faktorer i livet också, så kraschade jag. I början var jag sängliggande i utmattningssyndrom och jag kom att vara sjukskriven i två år. Detta blev dock en form av vändpunkt för mig och jag började meditera och har gjort det regelbundet sedan dess. Jag sitter regelbundet en timme i tystnad med ett ljus tänt och en kopp te. Naturen och djuren kom att spela en än mer avgörande roll i mitt liv.

Den första hunden vid min sida hette Birk. Han var en själsfrände, så trygg och gav mig en kravlös kärlek. Han gav mig också rutiner och balans mellan aktivitet och vila. Han gav mig långa promenader som fungerade som en slags gående meditation. Och han lärde mig yla med vargarna! Så småningom dök hästen Pano upp, han kom till mig på min födelsedag. Jag räddade honom när hans dagar var räknade efter den korta travkarriärens slut och han räddade mig. Där var och är mycket kärlek, lek och bus. Men också mycket allvar och han har lärt mig bland annat om tålamod, framåtanda, tankens kraft, att vara i nuet och om livets rytm.

Att bryta det här mönstret att vara en överfungerande kvinna som mer ser till andra än till sig själv tog sig många vändningar genom åren. Jag har lärt mig om kost, miljögifter, sömn, andning, örter, mindfulness och fler därtill viktiga områden för att bättre ta hand om mig själv. Jag har återhämtat mig till bättre hälsa för att sedan ändå hitta in i väggar igen flera gånger om. Det har blivit en självklarhet att äta ekologiskt så långt det går, både för min egen hälsa och för att stötta ett giftfritt jordbruk. Jag har alltid känt ett stort miljöengagemang och varit engagerad politiskt och i olika föreningar genom åren. Sen länge har jag känt en dragning till ursprungsbefolkningar och deras syn om natur, djur och människor som jämlika och jag har haft svårt att förstå att människor inte ser det självklara i att det vi utsätter naturen för utsätter vi också oss själva för.

Runt år 2010 gick jag en kurs i reiki och jag har haft stor användning av det som den högsensitiva person jag är, är både introvert och social. Jag har alltid läst mycket och djurkommunikatören Emelie Cajsdotters ” Zander och tiden” har varit en favorit sedan många år. Den ger en helt annan upplevelse av djur än de flesta har. Som hästmänniska har jag fått en hel del insyn i hästvärlden och det råder en missuppfattning om att det stora djuret behöver domineras. Att skrämma någon till lydnad låter ganska vanskligt i mina öron och väldigt kränkande. Och när man istället kan bygga samarbete och tillit. Som jag ser det är hästarna andliga mästare och som gärna hjälper oss människor. Att själv utbilda mig inom telepatisk djurkommunikation har inneburit en fördjupad kontakt med djur och ett synsätt där jag verkligen ser djuren som jämlika människan. Det har varit en väldigt viktig lärdom för mig och som fått stora konsekvenser i min syn på djur och hur jag bemöter dem i vårt samarbete. Jag önskar att synen om jämlikhet mellan arterna ska bli en självklarhet hos oss människor.

Livets krokiga vindlande resa tog mig så småningom till lilla byn Renbergsvattnet utanför Burträsk där jag och min sambo Robert köpte en gammal genuin gård för ca sju år sedan. Jag jobbade inom turism och senare kursverksamhet men hade länge haft en längtan om att skapa mitt eget arbete  och att få ge tillbaka lite av allt jag får, all skönhet från naturen och djuren. Gården var från början tänkt som en sommargård med betesmarker för djuren. Den var i stort sett i original från 1920-talet, varken vatten eller avlopp inne, med timrad bagarstuga från 1800-talet, smedja och ladugård. Med utsikt mot sjön, skogen i ryggen, långt från större vägar och med den välbehövliga friska luften och tystnaden och bara goda energier. Med det friskaste av vatten i kallkällan och vilda djur som grannar. Det dröjde inte länge förrän vi insåg att det var här vi ville vara och vi hade ju både el och fiber indraget!

Jag blev tipsad av en kompis som också lever naturnära om utbildningen Medicinhjulet, numera Skönhetens väg och tänkte att den var som gjord för mig. Både att den byggde på lära från urbefolkningen i Peru och på västerländsk lära och forskning i psykologi och personlig utveckling. Jag funderade ganska länge, det gick något år men så 2019 på hösten klev jag på. Den har inneburit ett ganska stort arbete som det alltid är att titta på sig själv och jag har fått så viktiga insikter om mina förfäder, om skuggarbete, omsorg om mig själv, läran om ayni som praktiseras i Peru, att ta kontakt med Moder Jord genom trumsessioner och mycket mer. Den har också varit ett stort stöd i utvecklingen mot eget företagande. Att följas åt i en grupp med medresenärer och med Anna Larssons trygga ledning över en längre tid är väldigt värdefullt. Så är vi framme vid idag och bara ytterligare några frågor jag fått som underlag till min text om omställning återstår;

Om du med allt du vet idag skulle möta dig själv när du var som djupast i kris. Vad skulle du vilja säga till ditt yngre jag?

Då skulle jag svara att ta ner intentionen jag haft sedan många år ”Att följa mitt hjärta” konkret i vardagen. Det handlar inte enbart om att hitta sin livsuppgift, varför just jag är här på jorden, vad jag vill ägna mig åt dels för min egen del men också för jordens högsta bästa. Utan det handlar också om att göra det som är viktigt för mig varje dag, för en dag i balans; självomsorg, balans mellan aktivitet och vila, mellan ensamtid och social tid med mera. Och att lyssna till och lita på min intuition och följa tecknen!

Och nästa fråga; Hur gör du idag för att bevara balansen i ditt liv. Dela dina bästa tips med oss!

Jag utövar skogsbad, yin-yoga och umgås mycket med djur. Jag startar dagen med självomsorg och egen tid, tänder ljus och sätter en intention för dagen. Jag lever nära elementen i vardagen; eldar, hämtar vatten i kallkälla, duschar ute barfota förstås och mediterar med hästarna. Jag vandrar mycket i skogen.

Och så Annas sista fråga; Om du idag erbjuder hjälp till andra, vad erbjuder du och hur kommer läsarna i kontakt med dig?

Som jag  berättat om så har jag närt en dröm om att få dela med mig av den här platsen till andra människor. För mig är det så tydligt hur oerhört viktig kontakten med naturen och djuren är för vår hälsa. Allt levande hänger ihop, det är så självklart och enkelt och ändå har vi i väst hamnat så långt därifrån. Och när vi bygger en relation till naturen och djuren och får uppleva dess skönhet då vill vi också vara rädda om allt levande. Genom företaget Melipona  (bi i Sydamerika, se annat blogginlägg)  erbjuder jag och min sambo Robert ekoturism, kurser och retreats här på vår gård i Renbergsvattnet. Det finns gott om vandringsleder runt byn och även den kända Kyrkstigen som går mellan Burträsk och Skellefteå passerar här i närheten. Här finns möjlighet att vandra själv, eller med guidning för den ovane vandraren eller den som vill lära mer om skogen, och att övernatta här på gården. Vi kommer också att öppna upp för Gårdsbesök för barnfamiljer och andra där man kommer att få lära mer om bin, vatten, skog och gårdens djur och där besöken alltid inleds med information om gården och en kort meditation med djuren. Vi kommer också att erbjuda kurser i samarbete med externa kurshållare. Håll utkik på vår hemsida www.melipona.se och i sociala medier för  aktuell information inför kommande säsong.

Det var några rader ur mitt liv och några tankar om omställning i det inre och yttre. Och nu är ljuset här, snötäcket drar sig sakta tillbaka så att naturen kan börja spira igen och fåglarna sjunger så glada utanför fönstret i skrivande stund.

Johanna Sundin